1990
I samband med oroligheter i mellanöstern för 20 år sedan skenade oljepriset till den rekordhöga nivån $40. Bara ett år tidigare hade kursen noterats vid $20 och det var därmed en anmärkningsvärd rörelse som skapade rubriker.

Men det handlade inte om några extremt höga nivåer, eftersom bara fem år tidigare hade kursen noterats i detta område som en del av den vanliga priscykeln, styrd av tillgång och efterfrågan.

Detta prisrekord skulle sedan fortsätt att markera ut taket i 15 år till.

Det var först år 2003 när oljan började söka sig till extrema nivåer som Peak Oil – att oljan sinar – lyftes fram av medier och författare.

Under många år hade oljan alltså varit dyr vid $40 och prisgolvet hade befunnit sig vid $10-15. Det var vid detta golv utbudet var rikligt och OPEC fick skruva åt kranarna.

OPEC
En kartell där en grupp med gemensamt intresse går ihop för att fixera priset, brister förr eller senare. Det hänger ihop med att det alltid finns någon som inte kan hålla ett avtal eller att nya entreprenörer ger sig in på marknaden för att dra nytta av den felaktiga prissättning som kartellen kan orsaka. (Enda sättet för en kartell att överleva är om den stöttas upp av lagar och beslutsfattare i samhället.)

I dag har OPEC:s roll som prissättare minskat. De säger sig vara nöjda med dagens pris på $80, vilket inte är förvånar, då det ju är dubbelt så högt som det pristak de själva var med och satte fram till år 2003.

Extremt
Den stigande trenden som inleddes när pristaket bröts fick många att sälja av redan vid $50, eftersom det var långt över det normala. Men när priset sedan nådde ända upp till $80 var det inte svårt att tro att oljan verkligen var på väg att sina.

Och något år efteråt, med ett pris nära $150, kändes scenariot ”peak oil” bekräftat för många. Det var dock då som produktionen gick på högvarv och utbudet ökade i stadig takt. Att då sälja oljerelaterade produkter (som nyintroducerade förhoppningsbolag och fonder) till allmänheten med teorier om att oljan var på väg att sina, var som att knycka godis av småbarn – alla ville tjäna storkovan när oljan skulle ta slut.

Om det nu är som så att oljan sinar och priset går till $300, kommer det förvisso att resultera i en positiv pristrend. Trendföljande tekniska handlare kan då agera på dessa teorier och köpa oljan på lång sikt, men när trenden faller (som i dag) gör man bäst i att lägga dessa teorier på hyllan.

Dyrt
Det som händer när en råvara blir för dyr är att alternativa varor dyker upp. I dag har vi många energialternativ som få kunde tänka sig för bara 10 år sedan.

Entreprenörer har hittat ersättning för oljan på de flesta områden. Effekterna av detta ser vi i dag då utbudet fortfarande är rikligt och efterfrågan låg, t ex. är bilar som säljs i Kina ofta utrustade med en alternativ drivkraft.

Nybilsförsäljningen har ökat kraftigt i Kina det senaste åren, men förbrukningen av bensin minskar. Det krävs alltså mindre olja för att driva fler bilar.

Detta system, där en råvara ersätts med en annan har ett naturligt förlopp så länge som ingen försöker påverka utvecklingen med regleringar.

Subventioner
Regeringars subventioner av alternativa energikällor gör att marknaden får en förvriden prisbild, man vet inte vilken typ av energi som är mest effektiv. Det borde dock stå klart att om oljepriset vänder ned till $40, som tidigare var dyrt, kommer många av dagens alternativa energikällor att kräva ännu större subventioner för att kunna konkurrera.

Med tanke på misskötta statsfinanser världen över, bör det inte finnas något större utrymme för att stötta upp en industri som inte klarar av att stå på egna ben – d.v.s. att konkurrera i en öppen och fri marknad.

Tiden för energikällor som vindkraft och solenergi kommer när de kan konkurrera mot oljan utan subventioner. Först då är det troligt att riktiga entreprenörer satsar på dessa alternativ, framgångsrika investerare som riskerar sitt eget kapital (till skillnad från staten). När något är lönsamt innebär det att staten inte behöver ”hjälpa till”.

Skifte
Först när en marknad klarar sig utan hjälp är den redo att växa. Och till råga på allt har oljan klarat av att konkurrera med dessa alternativ trots skyhöga ”miljöskatter”.

Hög skatt på oljan och subventioner av ineffektiva lösningar har gett oss ett system där pengar norpas från framgångsrika entreprenörer för att slösas och stötta upp mindre framgångsrika, som dessutom konkurrerar oschyst,  med staten i ryggen. Knappast ett system som gynnar tillväxt.

Detta går bra så länge staten har pengar, så länge folket är villiga att betala allt högre skatt, så länge folket har råd att tro på ett ”grönare” alternativ, men det är inte hållbart på lång sikt.

Situationen påminner om banankriget som nyligen, till slut, fick en lycklig upplösning; där effektiva sydamerikanska bönder i över 15 år tvingats betala en straffskatt i Europa, pengar som gick direkt till att stötta ineffektiva odlare på Kanarieöarna.  (Ett system som ju leder till att konsumenten får betala mer, samtidigt som den spanska odlaren obehindrat kan sova sin siesta.)

Eller att USA för några år sedan införde högre skatt på tomater från karga Kanada, för att hjälpa odlarna i bördiga Florida!

Eller subventioner av t.ex. sockerbetor i Sverige …

Henrik Hallenborg