Bank hemma i garaget?

GRATIS DAGLIGT NYHETSBREV!
Börstjänaren skickar varje dag ut ett nyhetsbrev till registrerade läsare, klicka här för att göra en kostnadsfri registrering!

Den kollapsade spanska banken Bankia skall betala ut 20 miljoner euro till två chefer i avgångsvederlag. Dessa chefer skulle förtjänat varenda krona, om de så driver banken i konkurs, om ersättningen ingick i det löneavtal som ingicks när de anställdes, och detta avtal i sin tur slutits av oberoende parter i en fri marknad.

Det sistnämnda är dock inte fallet, istället har de dragit nytta av en monopolställning, där de profiterar på andras bekostnad.

Banksektorn är inte fri utan starkt reglerad och styrd av politik. Om banksektorn var fri skulle konkurrens uppstå, vilket skulle göra sektorn mindre lönsam. Höga bonusar på bekostnad av någon annan skulle inte uppstå; det är då omöjligt för bankirer att ta ut högre ersättning än någon annan.

Om centralbankerna (som t ex Riksbanken i Sverige) inte gödde storbankerna och staten inte ryckte ut som räddningskår med skattebetalarnas pengar utan lät banker som levde över sina tillgångar gå under, så skulle vi inte behöva bry oss om hur stora bonusar bankerna tar ut.
Och om det dessutom vore lättare att starta driva bankrörelse skulle banksektorn vitaliseras; små uppstickare kunde växa till sig och utmana de stora, ineffektiva, privilegierade bankernas hegemoni.

Den som gör något bra i en fri marknad belönas med en bonus, som i princip kan vara hur fet som helst. Är den “för stor” ger det snabbt en signal åt andra entreprenörer att det finns profit att hämta. Så länge de nya bankentreprenörerna är fria att konurrera kommer vinsmarginalerna att sjunka, den som är mest effektiv tjänar bäst. Den som misslyckas i en fri marknad får ta smällen själv och försöka göra bättre nästa gång, utan att staten lägger sig i.

Ett stort problem med större aktiebolag är att ägarna sitter för långt bort eller är utspridda. Det ger ledningen, inte ägarna, stor makt, företagen blir ineffektiva, varför det inte är svårt för mindre uppstickare att konkurrera. Men skyddas storföretagens verksamhet av regleringar hämmas utvecklingen och dylika skumningar av grädden från mjölken kan göras helt lagligt.

Ett vanligt argument för statlig kontroll av bankerna är att man vill ha en insättningsgaranti. Men skyddet att garanterat få tillbaka pengarna kostar ofantliga summor. Om konsumenten, spararen, istället tog eget ansvar och var informerad om att man kunde förlora kapitalet om banken går i konkurs, skulle många av dagens problem lösas.

De banker som tog lägre risk skulle belönas (om det var vad konsumenten efterfrågade) och få ett övertag. En fri marknad regleras automatiskt – av en “osynlig hand”, som "nationalekonomins fader", Adam Smih sade.

Om det är viktigt för spararen att pengarna är säkra, skulle de som grupp ställa dessa krav genom att välja den bank som erbjöd störst säkerhet. Lite mer jobb skulle ställas på oss när vi väljer bank, men det är inte mer komplicerat än att välja bilmodell; konsumentens undersökningar ersätter sedan dagens regleringar.

Efterfrågar konsumenten en garanti att kapitalet betalas tillbaka vid en konkurs är det troligt att bankerna skulle finna en lösning där kundernas kapital särskiljs från bankens, precis som i den amerikanska terminsmarknaden där man har "segregated accounts", konton där pengarna sitter tryggt. Detta skulle även sätta stopp för "counterfeiting", dvs. att banken lånar ut dina besparingar flera gånger.  

För att få en fungerade banksektor, där en grupp inte skor sig på andras bekostnad, måste marknaden lämnas i fred. Den nyblivne bankiren hemma i grannens garage måste få en chans. Kanske erbjuder han den bästa insättningsgarantin genom ett smart upplägg som vi i dag inte kan föreställa oss hur det skulle se ut?

Henrik Hallenborg